– Jag vet inte om du har upplevt fruktansvärd smärta någon gång? Om du har ont vill du bara sluta ha ont. En operation, ett piller, vad som helst som får det att sluta. Men ibland har vi ingenting som kan göra dig bra, och det är några av de mest utmanande samtal vi kan ha som läkare.

Johan Scheer är ortoped på Universitetssjukhuset i Linköping och jobbar med patienter som har problem med rörelseorganen – ibland med mycket svår smärta.

Som tjugoåring på 1980-talet läste han till läkare i Linköping, där en helt ny och mycket annorlunda läkarutbildning hade startat.

– Redan första veckan besökte vi akuten och praktiserade på vårdcentralen. Vi fick träffa patienter och öva samtal på dem, fastän vi inte kunde någonting ännu. Allting var jättenytt, det var nybyggaranda och vi hade väldigt roligt, säger Johan.

Läkarnas snickare

– Jag är rätt händig, så jag visste nog tidigt att jag skulle operera. Jag är bra på biomekanik, hur saker rör sig, fungerar och håller. Ortopeder kallas ibland för läkarnas snickare och det är ju det vi gör: Skruvar, borrar och sågar!

Som ortoped värderar Johan vad som gör att patienten har ont eller varför något inte fungerar, och bedömer om det är en operation eller någon annan behandling som behövs.

– Det är mycket att begära att få operera i någon. Ibland kan jag utifrån remissen vara ganska säker på vad vi ska göra, men så kan man ju inte jobba. Innan jag levererar min bedömning måste patienten känna att jag verkligen har lyssnat och förstått. De måste fått tid att hinna lita på mig för att slutresultatet ska bli bra.

Effekten av att överbehandla

– Ibland kan vi reparera dig, ibland går det inte. Hur mycket vi än bryr oss, så har även vi har våra begränsningar. Det är en jätteviktig uppgift att kommunicera vad vi kan och inte på ett bra sätt.

Här ser Johan Scheer flera fallgropar, just på grund av den empati som vårdpersonal ofta känner för sina patienter. Det är svårt att meddela en person att det inte finns något att göra, och ibland starkt avråda från en behandling trots att patienten har väldigt ont.

– Och då kommer snabbt den förtvivlade frågan: ”Men, ska jag ha det så här resten av livet?”. Som läkare måste du både klara av att svara ”ja”, och dessutom på ett sätt som hjälper patienten att gå vidare, och få tilltro till att det finns sätt att leva med den smärtan. Det är svårt och kräver både fokus och övning, säger Johan.

– Låt mig ta ett exempel. Har du haft riktigt svår smärta kanske opioider har fungerat tidigare, men på sikt skulle det vara en riktigt farlig behandling. Det är inget jag vill förslå, eftersom jag långsiktigt vill att du ska må bra. Att om och om igen förlänga sjukskrivning är också potentiellt farligt och skapar en hög risk för inaktivitet som skadar dig.

Att lära sig ta svåra samtal

Tillsammans med psykiatrikern Åsa Kadowaki utbildar Johan läkarstudenter på Linköpings Universitet om hur de kan hjälpa och respektfullt bemöta patienter med kroniska smärtor i kroppen.

Särskilt fokus ligger på att ta de utmanande samtalen – när bedömningen är att avstå från att förnya smärtlindrande läkemedel, förnya sjukskrivning eller operera.

– Där och då kan det kännas lättast att bara gå patienten till mötes. Beställa en extra röntgen, förnya sjukskrivningen, ta fler prover eller skicka ytterligare en remiss. Men genom att göra så förstärker vi patientens känsla av att någonting är medicinskt fel, vilket kan göra att de får snurra resultatlöst i vårdapparaten. Det är inte ansvarsfullt, säger Johan.

Det Johan och Åsa lär ut till läkarstudenter är samtalsförmågor. Det är något som alla kan lära sig, träna och bli bättre på.

Patientens bästa ska vara sjukhusets bästa

Möjligheten att ta svåra samtal med patienter och ge en empatisk vård förutsätter en trygg arbetsplats för vårdpersonal, anser Johan. Är du i en miljö som inte är trygg blir du rädd för att misslyckas och har svårare att stå för din bedömning.

– På ett sjukhus är det vi äldre kollegor och sjukhusledningen som i praktiken sätter stämningen och fokuset på jobbet. Det är vi som ska visa lyhördhet, ödmjukhet inför hur svårt vårt jobb är, och utmana fyrkantighet när mindre erfarna kollegor ber om hjälp. Blir vi bra på det är jag övertygad om att det ger effekter på hur bra vi bemöter våra patienter.

Samtidigt upplever inte Johan Scheer att den offentliga vården alltid kännetecknas av ett bra arbetsklimat. Snarare finns en frustration över ett ledarskap som upplevs stå långt från verksamheten och fattar beslut utan att ha patienten i fokus.

– Det finns en diskrepans mellan hur läkare upplever vad som är viktigt – att träffa patienter, ge och avstå behandling efter evidens och empati och att de ska känna sig trygga i det. Upplevelsen att det viktigaste för ledningen är att hålla budget, säger Johan och fortsätter:

– Den offentliga vården har ju en jättekonstig styrning egentligen. Vi får pengar som inte har någon egentlig koppling till vad som utförs i organisationen. Som läkare vill jag alltid ta beslut utifrån patienterna och organisera vården utifrån dem. Men uppåt har du räknebara mål, på antalet besök eller minuter per besök.

Sjukvårdsorganisationen måste förändras i grunden, menar han.

– Jag skulle vilja att alla organisationsbeslut i slutänden utgår från frågeställningen ”Är det här bra för patienterna?”. Inte i någon omväg via vad som är bra för organisationen och ”nog” sekundärt blir bra för patienterna.