– På scenen finns bara total närvaro. Skulle jag gjort något annorlunda är det för sent. Kanske är det där jag njuter som mest? Det är bara att köra på och låta allt jag kan komma ut i musiken.

Josef Wijk ler stort när han berättar om hur alla repetitioner till slut kokar ner till en enda upplevelse – att få ut musik som berör publiken. Han gestikulerar känslan i kroppen, för med ord är den svår att beskriva. Han ger det ett försök: Ordet ”flow” kommer närmast.

– Som den bästa skidåkningen, eller när fotbollslaget briljerar. När allt bara är så totalt sammankopplat att bara njutet är kvar. En oboe som klingar ut i en salong går rakt in i hjärtat på mig. Även när du inte spelar spetsigt hittar den ut, glittrig och skir, säger Josef.

Josef jobbar som solo-oboist och stämledare i Helsingborgs symfoniorkester. På kort tid våren 2025 vann han först Blåsmusikpriset för klassiska musiker hos Kungliga Musikaliska Akademien, och fick sedan Mogrenpriset. Men allt började på Kulturskolans prova-på-dag i Örebro.

Innan den dagen var Josef så blyg att han gömde sig bakom sin körlärare. Men när åttaårige Josef kom till oboeläraren Susanna Heinebäck hände något. Det är nämligen svårt att smygspela oboe.

– Den galna ansträngningen att försöka få ljud i en oboe var kul, och jag tyckte nog också jag var ganska bra! Men jag tror Susanna också lyckades locka fram trygghet i mig. Jag förstod direkt att den här läraren var riktigt skicklig och minns hur jag aktivt valde henne, säger Josef.

Tjugo minuter oboelektion i veckan blev snabbt mer. På roliga timmen i trean spelade han, till sin egen förvåning, framför klassen. Som 13-åring åkte han helt själv från Örebro till Östersund i två veckor för att spela med i landslaget i blåsmusik.

– En födelsedag fick jag se Svenska Kammarorkestern, som jag för övrigt tyckte hade alldeles för lite oboe just den kvällen! Efteråt gav en av solisterna mig en cd-skiva med den framstående oboisten Alexei Ogrintchouk som jag lyssnade ihjäl mig på. År senare blev han min professor på Haute école de musique i Genève. Jag berättade förstås om skivan – han log på sitt finurliga sätt och jag tyckte att cirkeln slöt sig!

Ingen plan B – men tveklöst stöd

Josef bestämde sig inte för att bli professionell oboist, men inte heller för att låta bli. Han bara spelade och njöt.

– Jag hade ingen plan B. Tanken slog mig inte! Min familj och alla lärare genom åren gav mig alltid sin fulla uppmuntran. De ifrågasatte inte om det verkligen var en god idé att bli musiker, och jag fattar nu att det måste haft stor betydelse för hur sporrande och härlig min resa blev, säger Josef.

Nu är han heltidsanställd med provår i Helsingborgs symfoniorkester, en relativt ovanlig anställningsform i musikbranschen. Att ha den tryggheten och ett 60-tal kollegor gillar han verkligen.

– I en orkester måste alla prestera på topp samtidigt, både under konserter och repetitioner. Du har ett stort ansvar att vara väl förberedd och det är viktigt med stark sammanhållning. Det har vi verkligen!

Oboist och finsnickare

Munstycken till oboe, så kallade rör, är gjorda av ett bambuliknande trä och tillverkas ofta av musikern själv. Rören slits ut snabbt, så att göra nya är en stor del av yrket.

– Jag skär trästockar, formar och skrapar dem för att få rätt vibrationer i oboen. De tunnaste partierna är mindre än en millimeter tjocka. Det tar en hel del tid, kräver precision och olika verktyg. Det bara att gilla läget, men jag gillar det också, säger Josef.

Utanför scenen, replokalen och finsnickeriet är det i naturen Josef hittar återhämtning och inspiration.

– Naturen är storslagen och småskalig samtidigt, precis som musik. Livet, naturen och musiken hänger ihop för mig. Nyss var jag ute och vandrade i Kullaberg, och då får hela kroppen vila. Tills det är dags igen, och då följer naturen med in i musiken.