Medicinpriset 2019

Valdemar Erling

Med motiveringen: ”Valdemar sätter språket och patienten i centrum, i en tid då teknisk utveckling annars riskerar att skapa distans i det mänskliga mötet. Det är en värdefull motvikt mot en alltför teknisk och byråkratisk hälso- och sjukvård.”

Foto: Kristin Lidell

Om Valdemar Erling


Valdemar Erling är hematolog och överläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. Hans prisas för sitt nydanande arbete och brinnande engagemang för patienten i centrum, där språket är ett avgörande verktyg i läkekonsten. Han brinner för humanismen inom hälso- och sjukvården och arbetar med att förändra ronden.


Som ordförande i Svensk förening för Narrativ medicin har han hängivet och visionärt verkat för att kommunikation med patienten och patientens egen sjukdomsberättelse blir en viktig del i vården. Valdemar är en omtyckt och uppskattad föreläsare som med stort engagemang förmedlar sin kunskap till studenter, AT läkare och kollegor.

Han vill ge vård byggd på patientens berättelse

När Valdemar Erling var sexton år hjälpte han till vid en akut operation av en liten pojke i norra Etiopien. Ett trauma som väckte ett livslångt driv att kämpa för varje patient och den människans berättelse.

– Under min tonårstid bodde vi i Etiopien. Min far hade fått för sig att jag skulle praoa hos en dansk kirurg på ett litet sjukhus i norra Etiopien. Han var ensam läkare där – opererade varannan dag och hade mottagning varannan dag, berättar Valdemar Erling.


Som sextonåring hade tanken att jobba inom vården inte än slagit rot. Hans pappa var missionär och mamman lärare på svenska skolan i Addis Abeba, precis under revolutionen och inbördeskrigen.


I dag jobbar han som hematolog och överläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. Men det var i Etiopiens turbulens på 1980-talet allting började.


Ett trauma och en idé


En natt kom en medvetslös pojke till mottagningen. Han hade ramlat ner från ett berg och kirurgen behövde operera akut. Det fanns ingen i närheten som kunde assistera honom, utom praoeleven Valdemar.


– Pojken dog på operationsbordet den natten. Jag minns hur läkaren fick gå ut och berätta detta för de anhöriga. Fortfarande nu när jag berättar det berör det mig djupt. Jag var ju bara ett barn. Men mitt i det, när de anhöriga föll i gråt, hörde jag mina egna tankar: ”Om jag ska göra något, ska jag göra det här”.


Det var drivet att vilja göra skillnad, även om det inte alltid är möjligt, och en total hängivenhet att kämpa för varje patient som fastnade i honom den natten. När han långt senare valde yrkesbana ledde hans chef in honom på hematologi och blodcancern myelom. Det var nämligen inte helt olikt natten i Etiopien.

– Du är i fält och möter människor nära döden, precis som där. Men eftersom vet vi så mycket om myelom i dag kan vi med nya mediciner och behandlingar få fler att kunna leva ett gott liv.


Empati tillhör läkekonsten


Sedan dess har Valdemar Erling tillbringat många år inom hematologin. Med sitt engagemang för det personliga mötet har han grundat Svensk förening för Narrativ Medicin.


– Narrativ medicin handlar om vår förmåga att i den kliniska vardagen, i mötet mellan patient och vårdare, ge utrymme för varje människas berättelse. Hur vi gör det har avgörande betydelse för den medicinska handläggningen och för hur patienten kan hantera sin sjukdom, säger Valdemar.


Trots att narrativ medicin fått stor uppmärksamhet de senaste åren är det fortfarande en lång väg kvar innan synsättet och kunskapen är nationellt märkbart inom vården.


– Mina kandidater tänker mycket på bemötandet när de är nya läkare. Däremot märker de snabbt att det inte alltid är det som premieras i den kliniska vardagen, och det är väldigt märkligt, säger Valdemar.


Det går att utvecklas i sin förmåga att möta människor i situationer där allt rämnar. Det går däremot inte att följa ett vårdprogram för det, ändå är det vårdprogram vi pratar om, menar han.

– Vi mäter och mäter och pratar om siffrorna, men mätandet i sig gör inte vården bättre. Om jag tittar på min lista i dag har jag kanske fyra patienter. För tio år sedan stod det åtta. Det betyder inte att jag pratade mindre då, bara att läkare lägger allt mer tid på administration.


Det viktigaste kundansvaret i världen


Hur kan empati ta mer plats i vården? Valdemar menar att vården måste börja utgå från värdering, fråga sig själv vad det verkligen är som är viktigt och meningsskapande – och premiera det. Han hänvisar till ett samtal han nyligen haft med sin bror, tidigare chef på Ikea.


– I mina lönesamtal bedöms jag på hur mycket jag forskar, antal grupper jag sitter i och mängden jour – inte på samspelet med patienter. I min brors lönesamtal är kundmötet det viktiga, eftersom Ikea lever på deras upplevelse. Varför gör inte vi det? Då har vi i hälso- och sjukvården ett betydligt större kundansvar, tycker jag.


Strävan efter ordning och reda i administrationen bygger på god vilja, anser Valdemar Erling, men han ser hur nya system ofta leder till motsatsen. I grunden anar han en brist på tillit till läkarkompetens och möten med patienter.


– Om jag raljerar är det som om vi i dag måste göra en magnetröntgen för att kunna konstatera om ett underben är amputerat eller inte. Om lungorna låter bra behöver vi faktiskt inte göra en lungröntgen. När kunskap från mötet med patienten hamnar i bakgrunden skapar vi administration.


Narrativ medicin


– Ju längre jag har jobbat, desto mer har jag förstått hur viktigt det är att skapa en tillitsfull miljö i patientmötet. Enkla saker som till exempel att tala om för patienter var de kan hänga jackan. Du anar inte hur mycket som händer i den första halva minuten. Patienten börjar berätta det som är viktigt för dem, och som därför blir viktigt för mig som läkare.


För tio år sedan hade ingen hört begreppet narrativ medicin; nu är det på frammarsch i svensk sjukvård. I dag finns en rörelse i samhället för att berättelsen ska få större plats, beskriver Valdemar och är hoppfull.


– Jag tror att vi går igenom ett stålbad nu. Jag skulle önska att sjukhusledningar frågade oss som jobbar i vården vad som faktiskt är viktigt, och att diskussionen börjar där. Och det börjar faktiskt hända!


Fantastiska människor på olika nivåer i sjukhusledningar vågar just nu öppna den här dörren, beskriver han. Då kan en förändring komma ur en värdering, och leda till att vården återupptäcker vad det innebär att kämpa för varje patient.


– Det vi pratar om nu, empati och berättelser, familjer och anhöriga – det är så självklart i Etiopien. Jag har återvänt dit så många gånger sedan tonåren, och det är alltid det som slår mig. Jag ser eländet och orättvisorna, men det jag bär med mig hem är hur de värdesätter tiden med varandra. Det inspirerar mig fortfarande.